absolutstinaa

Vill säga att jag är otroligt less på vissa saker med bloggar. Taskiga kommentarer som är anonyma! Det är inte mycket som gör mig frustrerad, men av de saker som gör det är just anonyma, elaka kommentarer! Har svårt att förstå vad meningen med att trycka ner någon är? Det tjänar ingen på, varken den som trycker ner, blir nedtryckt eller någon annan. Har ni några elaka kommentarer, behåll dom för er själva. Hela världen vill inte veta vad ni tycker. Okej? Fattar inte hur låg man kan vara som kommenterar just anonymt då heller? Betyder det att man inte står för sin åsikt? Beror det på osäkerhet eller avundsjuka? Även fast man får så himla många fina kommentarer, så är det dom elaka som man kommer ihåg mest. Det är dom som lämnar spår. Hoppas att ni kan tänka er för innan ni lämnar en kommentar!

Och nu menar jag inte till mig, utan i allmänhet, till alla. För som tur är så har jag inte fått så många elaka kommentarer. Tänker inte heller hota med polisanmälning eller något sådant. Utan jag ber er och avråder er till detta. Tänk efter ifall det är värt det? Är det meningen att såra? Och ifall ni vill kommentera något mindre bra, så kan ni säga det irl till personen i fråga. Eller ge konstruktiv kritik. För det är en STOR skillnad på konstruktiv kritik och elaka kommentarer. Hoppas ni förstår mig eller fattar åtminstone vinken?

Tänk vad kul att jag får vara glad nästan jämt!!

Läste om en grym tävling med Dustinhome. Den är så grym så jag har inget val, jag måste vara med! Chansen att jag vinner kanske inte är så stor. Men chansen finns. Varför jag ska vinna är för att jag har ett stort foto intresse och trivs som handen i hansken både framför och bakom kameran! Tyvärr är min utrustning inget vidare. Synd tycker jag. Ifall jag skulle få en bättre utrustning skulle jag kunna ta mina bilder till helt nya nivåer. Jag är endast 13år. Och en dag skulle jag vilja bli frilands fotograf. Det är en dröm som jag har, ett mål, något jag siktar på. Och drömmar dom är fantastiska, drömmar är underbara, tänk ifall jag skulle kunna nå min dröm. Jag tänker ibland hur underbart det skulle vara. Att göra något man älskar på heltid. Fick alldeles just ett jobb som vimmel fotograf för en tidning. Bara det var en dröm i sig. Men jag vill som sagt ta min fotografering till nya nivåer och utvecklas så mycket som möjligt för att en dag nå min dröm! Skulle jag vinna så skulle jag nog vara överlycklig i resten av mitt liv. För tänk ifall det skulle vara så att en tävling blev nyckeln till min framgång. Fotografering är något som jag brinner för. Min första kamera fick jag då jag var 4år. En en gångs kamera, nu fotar jag med Canon eos 1000d som jag fick i julklapp förra vintern. Ifall jag skulle vinna så vill jag ha:

Cancer får mig att bli ledsen och tänka tillbaka på tiden. Tror det var sommaren 06 är inte riktigt säker. Det är blandade känslor då jag tänker tillbaka. Blir otroligt ledsen, men ändå otroligt glad. Det var i början av sommaren då min bror Oskar började halta. Det var en fotbollsmatch i Byske, jag minns det så tydligt. Han hade ont, riktigt ont i höften. Vi trodde inte att det var något speciellt. För hans del blev det ett uppehåll med fotbollen. Då han knappt längre inte kunde gå så sökte vi för det. Många läkare trodde att han hade perthes. Vet inte riktigt vad det är för sjukdom men när  jag sökte på google fick jag fram det här: När en störning i blodcirkulationen i lårbenets övre ledkula hos barn uppträder kan det få bendöd som följd och kan Perthes sjukdom inträda. Tror att det efter några år så kan processen börja läka, benmassan och en ny vävnad bildas. Men jag vet inte riktigt, ska inte ljuga. Ni får rätta mig ifall det är fel. Vi tog kontakt med en specialist i Skåne som konstaterade att det inte var perthes. Oskar genomgick alla möjliga tester och prover, röntgen, magnetröntgen och allt vad det heter. Och Oskar, våran älskade Oskar. Han blev inlagd i Umeå. På cancer avdelningen. Läkarna trodde att Oskar hade skelett cancer. Symptom på elakartade, maligna, skelettförändringar är värk, ofta på natten. Det var alltså symptomer som stämde in på han. Det var obotligt. Jag var rädd, vi alla var rädda. Jag och min bror har alltid stått varandra väldigt nära. Tänk er att få veta att något alldeles underbart skulle försvinna från era liv. Någon som man verkligen bryr sig om och vet allt om en. Någon som man ska få ha kvar hela livet och någon som alltid ställer upp för en ska få försvinna ur ens liv. Det är orättvist. Folk som inte förtjänar något sådant, blir ändå drabbade. Oskar var stark. Han visste att han skulle ta sig igenom detta. Jag sov hos min mormor och morfar eftersom mina föräldrar var i Umeå hos Oskar. Jag hälsade på ibland, och då var jag nog gladare än någonsin. Jag fick vara med Oskar hos lekterapin och när jag tänker tillbaka idag minns jag nästan allt. Jag minns hur glad jag var att få träffa min bror, precis hur det såg ut på avdelningen och vilken personal det var. En vacker dag fick vi reda på att det inte alls var skelett cancer. Han hade genom något sår fått in bakterier. Som hade slagit rot på höften. Och börjat äta på hans skelettben. Oskar togs till operation och de borrade i hans höft. De satte han i rullstol under hela fortsatt sommaren och hösten. Han fick penselin som skulle bekämpa bakterierna. Och penselinen gav resultat. Och vi fick behålla våran Oskar, älskade Oskar.