cancer, läsvärt
cancer är det värsta som finns. Förlorade som du kanske vet, en lärare på kanal under den tid jag gick där, min dåvarande handledare. Han var jag inte så nära, så det har jag kunnat gå vidare. Men det var så otäckt att se honom lida så mycket. Han som sprang till skolan varje morgon och hem. Han var den mest vältränade jag känner. Däremot så lever jag med cancern bredvid mig nu varje dag, min faster. Hon har kämpat i över ett år, och levt så många dagar, veckor, månader än vad vi alla trodde. Gång på gång får vi höra av doktorerna, kom och hälsa på nu, för det kan vara sista gången. men hon kämpar och ger aldrig upp. Hon är också en sån som var så otroligt vältränad. Varför är världen så orättvis? Nu har vi fått höra det onda igen, att det inte är många dagar kvar. Överkroppen är bara skinn och ben, rädd att jag aldrig sett något smalare, medans ena benet är tre gånger större än ett vanligt. Det finns inget att göra. Bara vänta, hoppas på under.. Livet är fan inte rättvist!
jag vill skriva precis som julia,
jag och hela min släkt lever med cancern breve oss,
min älskade faster.
För mig så har hon nästan varit som en extra mamma, för varje gång jag kom hem till henne så har jag känt mig så himla välkommen, och hon ville alltid att jag skulle stanna kvar och sova över. Och året innan hon fick cancer, så planerade vi just att jag skulle få komma till Luleå där hon bor, och få bo hos henne i typ en vecka, men det vart aldrig av, för att hon fick väldigt ont i hennes ben, och orkade därför inte med att ha någon annan än sin familj att ta hand om, så det blev inte att jag kom och sov över då.. Och kanske en månad efter, så får hon diagnosen cancer..
jag tänkte att det kanske inte var en så jätte allvarlig, men med tiden så insåg jag att det var ganska allvarligt.
så fort jag tänker på henne, så vill jag bara skrika ut.. hon förtjänar inte att ha cancer, för hon har varit en sådan fin person, och jag kommer inte orka med att mista henne.. men jag vet, jag vet att hon inte kommer dö, för hon är en sådan fin person, och jag har lovat att växa upp vid hennes sida, det var det hon själv ville att jag skulle göra, och jag håller vad jag lovar!
Så jag kommer nog aldrig att sluta hoppas, för hon är en sådan fin person.
Men man får ta vara på stunderna man har med alla nära och kära, för en dag, då är stunden inne!
